Hej!

Både för egen. Och för andras(bloggläsare) skull. Tänkte jag göra en rejäl summering av förra årets tävlingssatsning.
Har väl drömt om att få tävla i "min sport" ända sen 17-18 årsåldern. Har aldrig känts realistiskt tidigare. Men efter att jag sett tävlingen Sweden Grand Prix 2009 i Varberg, så tändes lågan igen.......
(Bla. så tävlade min blivande coach i den tävlingen. Tyvärr så hade han misslyckats en smula med förberedelserna. Och blev oplacerad)

Året efter(2010), började allt egentligen med att gymets "Oldman"(han är nog bortåt 70.....men i humör och ande som en 20-åring....eller rättare sagt: som 20-åringar BORDE vara.....) ville göra en "fotosession".

Först skruvade jag väl på mig lite. Mumlade som svar att man måste va i bra form osv. Efter lite dividerande så kom vi fram till att vi skulle ge det 2 månader. Och sen se om jag hade slimmat till mig.

Sagt och gjort! Jag  deffade!

När datum var satt för fotograferingen, så komponerade jag ett eget töm/fyll-program. Och körde på med det sista veckan.
Det funkade:............sådär.....
Bilderna blev nog ok eg. Men jag var otroligt missnöjd med min form....

Drog till Subway och slukade några halvmetersmackor efteråt. På kvällen sen.....så bestämde jag mig!

Jag går ALL IN istället!!!! Här ska tävlas!

Hjälp!!! Blev nästa reaktion. Vad har jag NU lovat mig själv???? ALLA......och jag menar ALLA.....ursäkter för att slippa, var liksom förverkade efter 20 års gristräning i gymet. Hur faan skulle jag klara av detta??? Omöjligt att komma undan mitt ego.

Kände mig: Späd, Klen, Fet, Ful, Hårig OOOOOCH Blek.
93 kg bäbisslät.......

Nästa tanke var: MUSKLER!!! Jag måste ha MUSKLER!!! Alla riktiga bodybuilders har det. Då måste jag oxå!!!

Jag påbörjade därför en fullständigt vansinnig träningsperiod. I princip tränade jag bara Ben, Bröst och rygg som en tok fram till deffstarten. Jag körde så jävla hårt jag kunde hela tiden. Så tungt som det bara var möjligt.

Trots att jag drog på mig en rejäl ryggskada i början av sommaren. Så vägde jag 106 kg vid midsommar ,i MINST lika bra/dålig form som jag startade med.

Jag hade ökat ALLA personbästan, med tiotals procent.
Ej att förglömma: Jag hade ätit fullkomligt kopiösa mängder mat!!!!
Två saker kunde jag därmed konstatera: Träna som en dåre, det kunde jag fortfarande. Äta som en sådan, kunde jag också fortfarande...

Minns fortfarande min studentdag! Alla plakat med folket, hur de såg ut som barn, som hölls upp i vimlet utanför skolan. De flesta kände nog bara igen sig själva. Men mitt plakat kändes igen av nästan hela skolan. Det var nämligen en förstoring på mig, 3 år gammal, iförd tidstypiska(70-tal) kläder. Ätandes FIL MED CORNFLAKES. Man såg på uttrycket i gossens ögon att, mat, det är det viktigaste i livet!!! Jag kommer inte ihåg riktigt vem det var som sade det. Men nån känd byggare var det som konstaterade: -En av de viktigaste talanger en duktig byggare behöver ha, det är förmågan att äta trots att han är mätt!

Och det kan JAG!!!!!

Men till tävlingar, är det en hel del annat som krävs.......fortsätt läs nu!

Långt om länge höll jag allt svävande utåt sett. Jag berättade inte för folk att jag definitivt skulle tävla. Jag sökte inte licens eller tog kontakt med coach eller nånting.

Midsommarafton 2010 var vi på sedvanlig midsommarfest. Innan vi skulle gå dit så fick jag i panik leta fram ett linne att ha under skjortan. Ingen av mina skjortor i garderoben gick nämligen att knäppa......

Midsommarsagen började jag skära i kaloriintaget.......


Har haft med bilderna i tidigare inlägg. Men såhär såg det ut!


Och såhär! Notera "Bulky-Boyvecken" i nacken!

Mitt upplägg var mycket enkelt till att börja med. Från obegränsad mängd mat/dygn. Så gick jag ner till ca 4200 kcal. (För de allra flesta är detta fortfarande stora mängder mat...)

Självklart började jag snabbt att tappa i vikt och fettmängd. Träningen höll jag oförändrad. Heller ingen nämvärd extracardio.
I slutet av Augusti var det dock något som gick snett!!! En viktig sak vid en deff är ju att allt går i den takt som man planerat. Det ska varken gå fortare eller långsammare. Mer är alltså INTE bättre!! Nu RASADE vikten!! Från 98-99 till 92-93kg på, jag tror det var 10 dygn...
Inte bra alls!!! Nånting var fel. 

"-du måste ha kömmet in i nött, kattabålt tillstånd" Var Peders kommentar, när jag beskrev det för honom senare.
Hursomhelst: MER MAT!!!!!! MER TRÄNING!!! CARDIO SOM EN TOK. Förmodligen precis tvärtom vad experter skulle sagt. Men det funkade perfekt! Vikten klättrade sakta upp och lade sig på ca 96 kg! Samtidigt som fettmängden helt klart minskade...
Jag var på G!!!!!!!
Allt kändes kanon. Och jag jag bestämde mig för att ordna licens samt klubb att tävla för. Mailade till Mattias på Studio Aktiv. Efter lite ordnande med medlemskap o dyl. så fick jag min SKKF-licens!!


Coach? Måste man ha det? Vem skulle det vara isf.?
Självklart måste det bli Peder! Jag såg ju när han själv gick upp på scen för första gången. 1996 var det. Han kom tvåa i -90.
Jag ringde!
-Klart jag vill!  Sa Peder!
Whoupps! Så hade man coach då! Eller två egentligen. Linda(Peders sambo) var minst sagt aktiv hon också.


Såhär såg det ut då! Det var väl en tämligen oförändrad form som jag senare samma dag, visade upp vid första mötet med the one and only: Peder Eliasson


Liiite skillnad mot översta bilden!?!?!  Eller?

Hos Peder gjorde jag upp med mig själv om målsättningen för min debut. Efter att Peder kollat igenom min fysik och vi hade dividerat lite. Så beslutade jag att målet var att gå till final!! Allt sämre än 6:a vore katastrof. Och högre placering en bonus!!!
Mötet med Peder och hans sambo Linda, blev nästan exakt en vecka före SM i bodybuilding.
Jag och min fru Annika hade sen länge planerat att åka dit och titta hela helgen. Trodde Peder skulle förbjuda mig att göra avsteg från dieten ens den helgen. Han sa precis tvärtom. "-Slappna av! Det behöver du senare. Det är fortfarande långt kvar! Men du måste bli hårdare på benen. Jag tror du måste fixa en hårdhänt massör. I övrigt ändrar du INGENTING. Det fungerar precis som det ska"



Vad faan säger karln???!! Lucia är ju snart!! Och vaddå behöver sen? Det är ju mikropskopiskt med tid kvar! Jag måste ÖKA tempot! Mindre mat! Mer träning......AAAARGGGHHH!!!!
Massage? Vad i helvete? Sicket fjolleri!!!

Såhär efteråt inser jag ju att han hade helt rätt....men mer om det sen!

Vi drog till Västerås och SM i bodybuilding och bodyfitness! Vi såg Samir Troudi komma tvåa i -80. Han hade sjukt hårt motstånd. Men han vann!( Jag ser det som att han vann. För ettan, Jesper, var helt i en klass för sig. Sedan vann han overallen oxå.)
Samir lipade som en tjej.....och jag med! Faan vad härligt att se folk lyckas med det de företar sig!!!
Likadant Peter Österberg i tungvikten. Fast han var väl en lågoddsare egentligen. Visserligen var han bäst på linen......och efter oräkneliga andraplatser var det hans tur!
Stående ovationer fick han! Måste ha känts helt otroligt!

Väl hemma i skogen så ringde jag en massör! Och om jag var riktigt ärlig och hård mot mig själv så sög mina ben svettig pung vid det här laget. De var så gott som jämntjocka från höften ned till ankeln. Stora och fylliga. Men inte en enda markering. Vi satte en stående tid. Måndagar kl 10.30 fram till tävlingsdagen.
Jag minskade också kaloriintaget ett snäpp............till 2700kcal/dygn(fortfarande mycket mat faktiskt.)Och lade in morgonpromenader.........Och kvällspromenader.......Och ökade cardion på gymet. Och i och med det, gjorde jag de största misstagen under hela dieten.

Hela min uppenbarelse protesterade HEJVILT på den här förändringen! Humör som en bålgeting med PMS. Allt tryck försvann ur musklerna. Kändes som livet sakta sögs ur mig. Till råga på allt så uteblev resultaten oxå. Tror inte formen förbättrades ett skit under hela oktober månad. Och benen, som var så viktigt, såg ut som elefantben. Jämntjocka...

Satte mig ned och funderade på vad jag skulle ta mig till. Sänka mer???  Nänä..omöjligt. HÖJA?? Det går väl inte? Inte på diet?
Jag kämpade på ett tag till. Humöret gick UUUUPPPP...........och NEEEEEER......UUUUUPP!......och NEEEEER! För att slutligen lägga sig stabilt på botten. Jag mådde pyton mentalt! Drack säkert 3 liter sockerfri läsk/dag. Tuggade 1,5 paket sockerfria tuggummin och drack säkert ur en flaska Fun-Light/dag också. Min hjärna fullständigt skrek efter energi. Försökte lura den med sötningsmedel. Men det gick den INTE på.
Och fettet satt obönhörligen kvar! Särskilt på de förbannade benen och vaderna!!

Sen gav jag faan i alltihop. Höjde kaloriintaget/dygn till 3200(precis som före SM)

OCH VIPPS!

Blev det såhär!!!(ca 5 veckor före tävling)

Sen blev det raka spåret fram till tävling! Förbättringar varje dag nästan. Och vikten dalade långsamt ned till ca 94 kg. Och där tar vi en bild till!


Bilden togs av Lothar Marunga ca 10 dagar innan tävling. Den uppmärksamme noterar att posen är likadan som en bild tidigare i inlägget.

Som man förstår så har KROPPEN en enastående förmåga att anpassa sig till rådande omständigheter. Den skickar signaler till hjärnan dygnet runt om sin status. Ute i naturen så är detta mycket ändamålsenligt. Och det fungerar mestadels perfekt. Balans mellan aktivitet och födointag hålls nästan automatiskt på en bra nivå.
Dieter inför bodybuildingtävlingar är dock allt annat än naturligt! Man VET, förnuftsmässigt, att man ger kroppen den näring den behöver. Men eftersom man vill minska mängden kroppsfett så måste den hela tiden få i underkant av sitt behov. Det gör att den konstant "berättar" för hjärnan att den får för lite.

Den här signalen lyckades jag INTE tysta!!! Den gnagde i mitt huvud dygnet runt. Och höll bokstavligt talat på att driva mig till vansinne. Trots att jag höjde kaloriintaget. Och kroppen, åtminstone visuellt, återhämtade sig. Så tystnade inte varningsljudet i skallen.

November månad var RENA PLÅGAN!! Ärligt talat ville jag bara att det skulle vara färdigt. Jag var konstant irriterad och stressad. Sov 3-4 timmar/natt. Somnade i princip stående på dagarna......
Enda gången på dygnet som jag mådde bra, var morgonpromenaden varje morgon. Gympassen var såklart roliga också. Kroppen mådde ju bra! Och jag började VERKLIGEN se ut som en tävlingsbyggare!! Med lite pump i musklerna och bra ljus. Så kändes det kanon!!!
Men skallen var bara som snömos.......

Det var precis detta Peder menade vid vårt första möte. -Slappna av! Det behöver du senare!
Förmodligen berodde "knäckebrödskänslan" som jag hade i skallen, på att jag helt enkelt dietat FÖR HÅRT. Och framförallt: FÖR LÄNGE!

Tillslut så kom ju då december månad. Tävlingen var den 11:e! Jag anmälde mig till Luciapokalen näst sista veckan.
 
Sista veckan före tävlingen gick jag in i sk. tömningsläge. Dvs man laborerar med salt och vätskebalans för att kunna få en så "tunn hud" som möjligt på scen. Det är en ganska underlig procedur som ligger väldigt långt ifrån fitnessvärldens vanliga hälsoimage.

Hursomhelst så lyckades tömningen denna gången. Och jag vägde in på 88,3 kg, fredagen före tävlingen. 1,7 kg tillgodo för att komma in i klass -90. Efter två spraytanning gick jag och Annika till hotellet för att vila och att jag skulle starta laddningen för tävlingen.

Vad som hände efter det, är så att säga, historia nu.

Men slutsummeringen får bli: MISSION ACCOMPLISHED!! Jag blev nämligen 6:a!


På det stora hela är jag oerhört nöjd!!

Det som dock känns som ett misslyckande är den ALLDELES för långa dieten. Den gjorde mishmash av min hjärna och fick mig att göra situationen olidlig för min omgivning.

Nu ska jag ta ett par månader att stöta och blöta mina nya lärdomar. Sen fattar jag beslutet om ev. tävling 2011 TILLSAMMANS med min fru.(Efter mig....så är det hon som drar det tyngsta av lasset! Så det är absolut nödvändigt att hon är involverad!)

Alla ni andra som stöttat och triggat: Stort tack! Ni vet själva vilka ni är!

Om det blir i år, eller senare. Det vet jag inte än.
Men en sak är säker: I'LL BE BACK!!

BIGGER, STRONGER, FASTER

S