Om bara någon månad så fyller jag 35 år. "Det är väl ingen ålder på en häst" kanske man kan tycka......och faktum är: Jag känner mig YNGRE nu än för 10 år sedan....mer glöd och passion för hela livet, och inte minst för träningen!

Har haft ett sånt jäkla "stäm" nu i ett par års tid. Det enda som grämer mig lite är att jag inte hade all den kunskap och organisationsförmåga för tio år sedan, som jag har nu...tillsammans med Annika förstås....utan hennes sidekickande och peppning/bromsning hade det aldrig funkat....

Att vara två i den här livsstilen tror jag är absolut nödvändigt! Särskilt om man ska ha ett familjeliv eller hyfsat normala sociala kontakter utanför gymet.

Självklart kan man träna och hålla sig i godtagbar fysisk form som ena halvan i ett par, där den andre kanske inte bryr sig så mycket. Ska man dock satsa allt vad tygen håller, så tror jag att ens partner måste vara "inne i gamet".

Tack Annika, för allt pepp/broms! För att du hela tiden ifrågasätter mig och får mig att försöka en gång till. För att du håller mig kvar på jorden, när jag svävar iväg, och för att du sparkar mig hårt i arslet när jag stannar upp....

Hoppas jag kan göra samma för dig!!

Efter närmare 20 års gymtränande så har jag lärt mig hur framstegen i träningen ser ut.
 
Man hör många nybörjare, som precis lagt på sig sina första kilon muskler, stå och skrävla: -Kolla den och den...han har tränat i 15 år nu....hahaha....på 1 år har jag ökat si och så......gångra det med 15!!! Fyfaan vad mycket bättre jag måste va då!!!

Inget kunde ju vara mera fel!!! Framstegen  kommer tyvärr inte jämnt över tid! De kommert stötvis i en trappstegsformad kurva....där stegen blir lägre och lägre och längre och längre med tiden.....

De flesta orkar klättra över första och andra steget.....väldigt få orkar klättra hela trappan upp. Vissa blir kvar på nåt steg i mitten och andra kämpar mot klockan för att avancera i de övre stegen.

Jag tillhör den senare kategorin. Fortfarande på väg uppåt....kämpar med stegen, som blir längre och längre och mindre och mindre "lönande", för varje gång.

För några veckor sedan hoppade jag upp ett trappsteg. Har slitit och slitit med mina marklyft.....stången satt fast i golvet efter fyra reps på 200kg. Det bara gick inte göra en femma!!!

Rätt som det var så lossnade det..5 reps..och det blev som att dra proppen ur ett badkar!!!

Förra Lördagen: 7 reps(+2)

Idag! Se nedan:


Faktiskt kändes det så bra förra Lördagen, att jag satsade mentalt på en tia idag!
Tyvärr gav kroppen upp vid 9.....så det var "fail", men rekord ändå!!! Känslan att kippa efter luft, när man kryper nere på golvet, går inte att beskriva! Det måste upplevas! Syreskulden blir enorm....

Det är detta jag menar. Framstegen kommer inte linjärt. Utan i en oregelbunden, oförutsägbar kurva. Tålamod och viljestyrka är metoden, för att stå ut med träningen, även när den till synes inte ger resultat..

Vila inatt...sen på't igen....så det blör( som vi säger här i Svenljunga)

S+A